ETT ÅR I KÖPENHAMN - Christinas blogg

..det en länk till de senaste bilderna också! Glömde sist.

Vissa saker har man gjort väldigt många gånger i sitt liv. Några av dem blir aldrig tråkiga, som att vingla hem på höga klackar med musiken ringande i öronen efter en härlig utekväll med vännerna (torsdags), att försvinna in i en fantastisk film där man tror på varje ord skådisarna säger (Himlens hjärta, onsdags) eller att äta en andra frukost på en söndag (just nu). Andra saker är lika förutsägbart jobbiga varje gång. Som att planera en flytt och packa flyttlådor. Lägg till den nya ingrediensen en vansinnigt snabb och nyfiken niomånaders så har effektivitetsgraden dessutom sjunkit till hälften.

Det är just nu tyst i huset. Mathea sover förmiddag efter att ha kraschat en lampa och gråtit en skvätt, Sören är på väg hem från en danstävling i Århus och jag sitter här med min kaffekopp. Frid. Egentligen vill jag slänga in en tvätt i tvättmaskinen och passa på att packa några lådor medan jag  har chansen att göra det ostört, men just nu har all ork runnit ur mig. Måste landa, måste vara lite för mig själv. Om en vecka flyttar vi hem och nu börjar bokslutet. Adjö Köpenhamn! Vilket underbart år.

  De starkaste minnena:

• Första månaden. Jag och Sören lediga och lyckliga på varsin cykel, utforskande varje vrå av den nya staden i solsken och galna skyfall. Den absolut mest romantiska månaden i mitt liv. Mathea ofödd och väluppfostrad i magen, med på allt.
• Bussresan på väg till sjukhuset söndag morgon den 9 september. En solig och stilla morgon, ingen annan uppe än vi, kändes det som. Väskor med babykläder och blöjor och nappar. Jag och Sören tysta bredvid varandra på bussen, som vilken bussresa som helst."Jaha, då ska man in och föda barn, då", tänkte jag. Inga värkar, ingen panik, ingen hastigt tillkallad taxi – i stället nyborstat hår och lite mascara på fransarna. Surrealistiskt.
• Maj 2008. Ett enda långt lyckorus av solsken, picknickar, goda vänner och glada barn. En oförglömlig helg med bästegrabbarna Johan, Jocke och David. Dagar då man aldrig behövde gå hem. Otaliga take-away-kaffe på promenad med Helena och Nour. Kalla öl med Sören i parken efter jobbet. Solkräm på varje dag. Köpenhamn vackrare än någonsin.

Det jag kommer sakna mest:

• Framtidstron. Köpenhamn är en rik och välmående stad, och det märks. Det finns en stark vilja och kraft att uträtta saker här, att förbättra och förändra. När man bestämmer sig för att göra något går det snabbt. Alla är engagerade – politiker, arktitekter och invånare. Allt är möjligt. Befriande.
• Gratistidningarna. Nu menar jag inte Metro och de andra nyhetsblaskorna. I Köpenhamn finns nämligen något så förnämligt som ett flertal, riktigt bra cityguider/magasin som kommer ut på månadsbasis. Den bästa är WHERE2GO, strax därefter kommer KBH. WHERE2GO är en riktigt tjock, påkostad produkt med allt från långläsning till tips, listor, nyheter, kalendarium, modereportage och krönikor. Ljuvligt, snyggt och lättillgängligt. KBH är mer inriktad på arkitektur och kultur och där får man stenkoll på alla aktuella och framtida projekt som är på gång i stan. En gammal journalist med uppdämt läsbehov och (för) lite egentid blir lika glad varje gång ett nytt nummer finns att plocka under barnvagnspromenaden.
• Helena och lille Nour. Mina bästa Köpenhamnskompisar! Det är inte så ofta man träffar en främling på ett café som man börjar prata med, byter telefonnummer med och sedan blir riktigt bra kompis med. Vänskapen kommer förstås bestå, men oj, vad jag kommer sakna att träffa dem varje vecka, ja nästan varje dag.
  

Saker jag definitivt inte kommer sakna:

• Trapporna till fjärde våningen. Hur hurtig jag än är måste jag erkänna: De är otroligt tröttsamma i längden. Att bo på fjärde våningen och varje dag ha ett barn och några kassar att bära upp och ner är inte kul. Att gå till tvättstugan i källaren ska vi inte ens prata om. Jag har slutat försöka, såvida inte Sören är hemma.
• Kaffet. För att vara en storstad har Köpenhamn oerhört dåligt kaffe på många ställen. En caffellatte kan ibland serveras i form av en shot för svagt bryggkaffe med alldeles för mycket varm mjölk hälld ovanpå. Vidrigt.
• Attityden. Med risk för att bli tjatig så ser jag verkligen fram emot att mötas av ett hej i mataffärskassan, att få dörrarna öppnade av någon när man kommer gående med en barnvagn och att få höra ett "ursäkta" då och då.

...ett dygn senare och Mathea sover på nytt. Första röjrundan avklarad i går eftermiddag med hjälp av barnvakt och det känns redan lite bättre. Lådorna har börjat travas och nu startar "var-lade-jag-nu-den-där-grejen?"-veckan. Men jag ska också klämma in en sista mammagruppträff, en hel del EM-dramatik och några sentimentala adjörundor på stan.

Senaste fotona ligger under "Sommar, sommar..."

C.

Nu förstår jag poängen med föräldraledighet. Solen ska skina varje dag och man ska gå till parken/stranden/kajen och träffa sina vänner, ha picknick, dricka en öl framåt kvällen och sedan strosa hemåt snyggt solbränd med en ljum bris rufsande ens hår. Barnet ska vara skönt trött av en hel dags intensivt lekande i frisk luft, ha små skrapsår på knäna och lite smuts under naglarna. Väl hemma sveper man ihop en härlig sommarsallad och gör en barnvänlig portion till barnet som numera kan äta det mesta, häller upp ett glas rosé till sig själv och sätter på lite skön musik. Barnet, som just har lärt sig att musik betyder dansa, vaggar runt och showar glatt för den stolta föräldern/föräldrarna (om pappan inte jobbar), "sjunger" med liten pipig falsettröst och klappar händerna. När tröttheten sätter in för natten vill barnet först gosa i soffan i en timma och somnar helst där, med sina rosiga kinder klistrade mot förälderns bröst. Barnet sover så gott som hela natten i ett sträck (med enstaka napptappningsavbrott) till klockan 07.30 på morgonen.

Så kan det vara. Och så är det, ganska ofta. Den senaste månaden har verkligen kompenserat för perioden januari-april som fick mig att vilja gå tillbaka till jobbet i förtid. Just nu är Mathea så charmig att det hälften hade varit nog. När hon inte har tandsprickningssmärtor, då. Vilket hon har, till och från. Helt perfekt kan ju ingen vara, å andra sidan. Det underbara värmeböljan är dock den riktiga räddningen – vilken skillnad det blir när man kan leva sitt liv utomhus. Jag njuter. Har till och med nått gränsen då man är så bortskämd med sol att man inte ens skyndar ut längre. Solen är ju alltid där, liksom. Och huden kan behöva en paus. I går valde jag faktiskt att gå på museum mitt på dagen i stället! Behövde fylla på kulturkvoten. Det var svalt, vackert och precis vad jag längtade efter.

Köpenhamn börjar nu svämma över av utomhusfestivaler, utomhusbarer och spontana gatufester som jag nog bara sett motsvarigheten till i Venezuela. Folk slår sig ner med vänner och granner på gatan, spelar musik, dricker öl och "hygger sig". Jag och Helena drack en öl medan vi vaggade våra sovande barn i barnvagnarna på gatan utanför en bar i går och konstaterade att detta aldrig skulle vara tillåtet i Sverige. Stolar och bord lite huller om buller (ingen avgränsad uteservering med staket runt), en dj som pumpade ut dansmusik och ingen som klagade, trots att varenda lägenhet i kvarteret hade fönstren på vid gavel. Detta är defintivt Danmarks charm.

Förra lördagen gick vi på loppmarknad i vårt kvarter och kom hem med en kofta för 25 kr till mig, skor för 100 kr till Sören och ett set drinkunderlägg i silver för 40 kr till soffbordet. Vilken fynddag! Marknaden hölls på en liten gata som var avspärrad för ändamålet och varenda restaurang på gatan hade ställt ut stora grillar på gatan som spred föröriska dofter. En säckpipsorkester marscherade förbi några vändor och jag led med dem där de gick i tjocka knästrumpor, uniformer (om än kilt) och hattar.

På söndagen tog vi metron ner till stora stranden och hade en skön eftermiddag med sill-och-potatis-picknick. Mathea fick doppa tårna i havet för första gången, men det var så nära ett bad någon av oss kom. Havet är fortfarande för kallt för min smak.

Va? Flyttar vi om två veckor? Nej, det måste vara fel. Jag har ju inte packat en enda grej än. Nu ska jag nog gå ut i solen.

Foton kommer.

/C.

Ingen klär i solhatt. Inte ens små söta bebisar, som måste ha dem jämt. Antingen har hattarna ett sådant där stort volangbrätte som får dem att se ut som om de har en kråsblus på huvudet (Mathea har fått en något mindre vågig variant, kolla in albumet "Majhelger"). Eller så är det den kortbrättade safarivarianten som får dem att likna små champinjoner, alternativt kepsen med nackflärp, som är funktionell, men påminner om någon slags biodlarutrustning. Hade det bara funkat rent praktiskt hade jag helst klätt både mig själv och Mathea i klassiska filmstjärna-på-Rivieran-hattar, med stora, stela brätten, bara för att det är så snyggt.

Jag är rädd för att jag håller på att bli en av de där typerna jag alltid förundrats över och smygskrattat åt. Ni vet, de där som stannat i ett visst mode från t.ex. 1988 och inte tycks ha märkt att resten av världen är 20 år förbi spretlugg och stone-washed jeans med mockarevärer. Lite som den japanske löjtnanten som trodde att Andra Världskriget fortfarande pågick år 1974. Men han hade i.a.f ursäkten att han suttit isolerad i den filippinska jungeln. Vad jag alltid undrat är varför de som fastnat i dåtidsmodet slutade vara trendiga just då. Fram till det året måste de ju uppenbarligen varit helrätt. Vad fick dem att sluta se omgivningen, läsa tidningar, gå i klädbutiker?

Nu vet jag.

De fick barn.

Efter ett år av hemmaliv och en ekonomi som bara tillåter mat, räkningar och nödvändiga barngrejer, har jag blivit expert på att återanvända plagg i min egen garderob som jag i normalfall skulle ha slängt för länge sedan. Till exempel går jag fortfarande i ett par baggy jeans som var schyssta 2003, men nu har passerats av både stuprörsjeansen och de höga midjejeansen, samt de nya, fräscha versionerna av baggy som kommit under dessa fem år. Jag använder en svart vårkappa som jag med säkerhet vet att jag köpte när jag pluggade Internationella relationer 1997, en tunika med paljettbroderier från förra gången modet var bohemiskt och ett par knallrosa gympaskor med strass som var jätteroliga för en sisådär fyra år sedan, men nu mest liknar något som borde dött med rave-eran. Och de är bara några av många exempel.

Det värsta är att jag känner hur jag börjar glida i det egna omdömet, hur jag tänker: Men de här sitter ju ändå rätt bra och med lite glada accessoarer ser jag väl ändå rätt piffig ut? Än så länge klarar jag mig, sticker inte ut i folkmassan utan ser ganska normalklädd ut. Inte trendig, inte moderiktig, men en av många inom den breda normalmallen. Men om några år, det är då det händer, då alla andra ser det med en gång, men inte jag. "Shit, hon har verkligen fastnat i tidiga 2000-talet, alltså. Kolla in de där stövlarna med spetsig tå! Och bootcut-brallorna! Glasögon utan ramar - hahaha, såå 2002!"

Jag är ändå glad att jag fastnade precis före det läskigt 80-talistiska tights-och-lång-t-shirt-modet. Allvarligt talat. Man kan lika gärna gå ut på stan i pyjamas.

Vår bakgård är lite av ett Vesterbroskt Melrose Place, i en dansk bohemversion med barnfamiljer. Varje dag runt fyratiden (alla småbarnsföräldrar i Danmark verkar sluta jobba kl 15.00) samlas ett gäng jeans-pappor och kjol-mammor på bänkarna i eftermiddagsolen, övervakande de rufsigt söta barnen som leker i sandlådan, kör lådbilar eller jagar varandra runt, runt. I ett av husen bor till synes bara par i åldrarna 30-35 med minst två barn var, oftast tre. De hänger ut genom fönstren och pratar med varandra, spontanfikar och har grillfester. Som den svensk jag är kikar jag ner på dem från mitt köksfönster och tänker "Det där ser så mysigt ut". Att gå dit och slå mig ner en av eftermiddagarna känns dock övermäktigt, skulle bara tappa bort mig själv i försöken att hänga med i deras danska snack och bli tyst och smyga därifrån igen, med Mathea som ursäkt. Och så är det ju bara en månad tills vi flyttar, lite sent att börja engagera sig i grannarna, kanske?

Månadens favoriter:

- American boy med Estelle och Kanye West. Låten är rent uppåttjack!

- Longing for lullabies med Titiyo. Snart sönderspelad men å så härlig.

- Allt med Robin Thicke. Äntligen någon som ersätter tomrummet efter Maxwell. Falsett, så rätt.

- Webbradio. Reklamfritt och genreindelat, genialiskt.

- Project Runway. Bortsett från den sedvanligt fåniga dokusåpadramaturgin och überbitchiga programledaren Heidi Klum så är detta en programidé jag verkligen gillar. Designers som ska designa specifika kläder på tid, med begränsad budget. Skitkul.

Månadens goddag yxskaft:

- Intervju i danska Cosmpoolitan med en manlig, dansk inredningsarkitekt. Stor rubrik där de drog på "... och så tycker han kvinnor blir vackrare när de blir äldre!". I intervjun kunde man sedan läsa. "Jag tycker kvinnor blir vackrare med åldern. Ett bra exempel på detta är Helena Christensen". Jamen, HALLÅÅÅÅÅÅ. Människan är en av jordens få supermodeller, vad f-n trodde du? Och hon fyller 40 i år. Jättegammalt. 

/C.

Jag har varit hemma i Lerum, där pensionärerna cyklar på trottoaren och plingar högt för att komma förbi, där dimman ligger så tät över sjön på morgonen att man inte vet vilket väder det ska bli, där syrendoften är tung och söt även när kvällen är kylig. Om en dryg månad går vårt flyttlass från Köpenhamn till Lerum. Det känns overkligt, skönt, konstigt, roligt och lite vemodigt på samma gång. Jag vill att tiden ska stå stilla så att jag hinner njuta av Köpenhamn lite till, och jag vill att tiden ska gå fort så att flytten är något vi kan lägga bakom oss. Härom dagen fick jag en lite sarkastisk kommentar om flytten från kontinentala storstaden till lilla, stillsamma hemorten. Det sköna var att jag inte kände något behov av att förklara varför vi gör något så ohippt. För oss passar det perfekt just nu. Det beslutet är jag väldigt lugn i.

Mathea har börjat spela piano. Varje morgon ser jag i ögonvrån hur hon sätter av mot matsalen, jag hör några skrapanden i parketten när hon reser sig upp mot pianopallen, sedan några sekunders tystnad medan hon justerar fötterna och så: ... "Pling, plong, pling!". Hon når precis upp till tangenterna och ställer sig på tå för att se lite över kanten. Är hon extra pigg så skrålar hon: "Ahhhh, daaah, daaaooo". Vackert är det inte, men hjärtevärmande. Nyligen upptäckte hon också att hon kan spela på läpparna med pekfingrets utsida, en sysselsättning hon oftast kombinerar med gnuggande i ögonen - två flugor i en smäll. Just nu sitter hon och gör sitt bästa för att riva sönder Svenska Akademiens Ordlista. Det är  jämförbart med att häda i mitt hem. Sådär, ta den här dvd-boxen i stället.

I kväll har Sören premiär på Labyrint, säsongens sista föreställning, en interaktiv dans-, musik- och videoinstallation på K2, kolla in den på www.danskdanseteater.dk. Han jobbar sålunda kväll i tre veckor framöver och jag får passa på att göra allt jag behöver göra sjäv under de timmar mellan han vaknat (sent) och går för att värma upp (vid tre). Familjeumgänget får vänta till lediga dagar. Behöver jag säga att jag är ganska trött på att vara mammaledig? När jag tänker på sommaren är det faktiskt inte den gemensamma ledigheten i juli jag längtar efter mest, utan att börja jobba i augusti! Jag gillar att jobba och jag älskar min arbetsplats. Ibland behöver man få lite perspektiv på tillvaron och om det är något jag fått under detta Danmarksår så är det perspektiv på jobbet. Med tanke på Matheas reaktion när vi besökte ett dagis i Sverige – hon gick från halvsovande till frustande av entusiasm på två sekunder – så oroar jag mig inte så mycket för att det ska vara för tidigt för henne att börja vid ett års ålder heller. Alla blir nöjda. Nu iväg till gymmet medan Sören är hemma.

/C.